► Jag tänker på Ole-Kristian Tollefsen, Magnus Kahnberg, Sanny Lindström.
► Jag tänker på Sean Bergenheim, hans nutidshistoria med svår hjärnskakning, hans hänsynslösa sätt att spela ishockey.
► Jag tänker … att ni förstår hur jag tänker.
I FÖRRA VECKAN, när Sean Bergenheim, enligt den första undersökningen, skulle ha varit okej med att träna ishockey så var han det inte alls.
Han går hjärntrappan nu.
Drabbad av ännu en hjärnskakning.
Senast var 2015/2016 i Bern, då missade finländaren mer än halva säsongen.
Så illa var det då, alltså.
Nu är det dags igen, nu har hans hjärna åter skakats om och skadats, och jag menar inte att måla fan på väggen, jag tror många i Sverige och Finland håller tummarna för den här sympatiske, vältalige killen som lirar sin hockey med hjärtat på skjortärmarna, alltså med massor med känslor, med en spelstil där han är lika hänsynslös mot sig själv som mot andra.
Men … det är lätt att fundera ett tag.
Sean Bergenheim är 33 år gammal.
Jag vet att han brinner för att ta SM-guld med Frölunda.
Jag vet också att han är en klok människa, med det mesta och bästa av sin karriär bakom sig.
Igen, jag är inte ute och målar några väggar i djävulusiska mönster; för allt jag vet kan Bergenheim ta sig uppför (hjärn)trappan och må bra, långt snabbare än vad som var fallet för två år sedan i Schweiz.
Men även i det läget – vad händer om finländaren får ännu en smäll mot skallen?
Är risken verkligen värd att ta?
Jag har ingen aning om hur Sean Bergenheim mår just i dag (har inte försökt att nå honom, jag ringer inte och stör en människa med omskakad hjärna), men det är naivt att tro att Bergenheim – om han ens kommer upp för trappan – inte ska ställa sig dessa frågor:
## Är det värt det?
## Vågar jag fortsätta?
I Karlstad mår Ole Kristian Tollefsen fortfarande dåligt, en hel del talar väl för att karriären är över, i samma stad har Sanny Lindström fortfarande dagar då han behöver vara ifred, och här i Göteborg kämpar Magnus Kahnberg för att leva ett normalt liv. Det finns fler exempel, men det räcker nog så.
Jag understryker en gång till:
Jag vet inget om Bergenheims tillstånd just i dag, hur han tänker om sin framtid, det här är bara mina funderingar.
Men … ja, jag tror absolut det finns en risk att han inte kommer tillbaka.
Historien säger oss det; det är mindre än två år sedan Bergenheims hjärna tog mycket stryk.
Steg 1 är att han ska må bra.
Steg 2 är om det ska bli mer hockey.
Och det är en bra bit mellan 1 och 2 här. Vi vet inte ens hur lång tid det tar till 1. Kanske lika länge som för två år sedan?
Om vi byter perspektiv, från det rent mänskliga till det sportsliga – kan det bli så att Frölunda tar in två forwards, inte bara en, om Bergenheim inte kan spela, om besked i alla fall dröjer?
Jag testade tanken på Frölundas sportchef Fredrik Sjöström, men han var, av förståeliga skäl, inte jättesugen på att uttala sig:
– Det är ren spekulation. Just nu tar vi det dag för dag, ingen idé att titta för långt fram. Vi vill han ska spela, det är nummer ett, det är fokus för oss.
** Så det är en spelare, inte två, som ska in?
– I nuläget, ja. Sedan är ju inget hugget i sten.
Vad gäller centern som ska ersätta långtidsskadade Pathrik Westerholm så lär det dröja ett tag:
Sjöström:
– Vi tar det piano, vill inte stressa. Vi har fyra centrar och känner oss trygga med våra juniorer som kan gå in och ersätta. Sedan beror det också på vad marknaden har. Gäller att ha is i magen.
Bara oktober än. Det är först efter jul det händer saker, då ska Lias Andersson på JVM, och sedan, i februari, ska Joel Lundqvist åka på OS i Sydkorea. Kanske fler än han.
Vad gäller Mattias Nörstebö … det handlar som jag förstår om smällen han fick mot huvudet i HV-matchen, men känslan är att det inte ska vara så farligt.
Så lät det ju i och för sig även med Sean Bergenheim, initialt.
***
Här ett gladare besked – om Johan Sundström. Tillbaka tidigare än förväntat.